Annons
Annons

De fyra största misstagen din PT förmodligen gör

Det finns idag fler Personliga tränare idag än någonsin, nya utbildningar dyker upp titt som tätt och det har blivit trendigt att träna med “PT”, självklart mycket tack vare den växande träningstrenden och hur den sprids i dagens sociala medier. 

Relationen till ens personliga tränare kan bli väldigt stark. Särskilt om man har kört ihop ett tag och det är inte ovanligt att man tycker att ens egen tränare nog är “den bästa PT:n av alla”. En subjektiv värdering i de flesta fall.

Men är inte huvudsaken att kunden blir nöjd, får de resultat han/hon vill ha och har kul på vägen? Svårt fråga. Här är iallafall de fyra största misstagen jag tror många tränare där ute gör sig skyldiga till.

1. Tror att man är färdigutbildad efter sin PT-utbildning

De flesta PT-utbildningar idag består av ett par veckor i skolbänken kombinerat med hemstudier. Det avslutas med ett par teoretiska prov och någon praktiskt tentamen innan man har sin “licens”. Vad innebär det här egentligen? Man har läst grundläggande anatomi, fysiologi, näringslära, kanske lite praktisk kunskap om PT-yrket, förhoppningsvis lite praktiskt träningslära kombinerat med praktiska lektioner på gymmet.

Vad säger det här egentligen? Ingenting. Det är i själva verket NU som det riktiga lärandet börjar. Grunden är lagd och man kan (förhoppningsvis) sålla lite i all den information som finns tillgänglig där ute. Man börjar lära sig hur människokroppen och träningen fungerar i verkligheten med sina nyblivna kunder.

De flesta framgångsrika i branschen brukar rekommendera att man läser iallafall en bok i månaden om det man vill bli bättre på. Vid sidan av det bör man gå minst en lite längre, kanske två eller tre dagars utbildning per år inom ett område man vill bli bättre på. Samtidigt bör man skaffa sig ett par duktiga förebilder man kan följa på nätet via artiklar bloggar eller via videoklipp.

Den hårda verkligheten är att man kommer aldrig bli fullärd. Den som tror att han inte behöver lära sig något mer kan om du frågar mig byta jobb direkt. Ju mer du lär dig, desto mer inser du hur lite du egentligen kan. Det är frustrerande, men så är verkligheten.

2. Snöar in sig på en träningsmetod, en trend eller en tränings-“guru”

Marknaden svämmar över av trender och “gurus” med sina anhängare. Det är både lätt och lockande att hänge sig och till fullo anamma en annan persons tankesätt eller metod. Det kan handla allt ifrån att gilla Crossfit och köra högintensiv cirkelträning med alla sina kunder. Till att bara träna med kettlebells, TRX och pilatesbollar eller att bara få all sin information från gurus som Charles Poliquin eller Mark Rippetoe.

Nackdelen med att vara dogmatisk är att man inte kan välja metod baserad på de principer man lärt sig i sitt yrke, samt att applicera det på kunden beroende på individens förutsättningar och målsättning. Alla kanske inte behöver köra tyngdlyftning, skippa korrektiva övningar och hoppas att det räcker med marklyft  och knäböj för att jämna ut sidoskillnader och muskelobalanser i kroppen eller äta kött och nötter till frukost.

Samma sak med träningstrender eller redskaps-hysteri. Att BARA köra P90X, Bootcamp, TRX eller kettlebells innebär också att man begränsar sig i sitt övnings- eller redskapsval. En bra tränare ska veta bättre än så.

Nu säger jag inte att vare sig Crossfit, Poliquin eller Rippetoe på något sätt är dåliga. Det är exempel på tre väldigt dogmatiska informationskällor. Väljer man att blint följa dem missar man mycket bra information och idéer som finns att tillgå på andra håll. Inte heller är TRX eller kettlebells dåliga redskap på något sätt (kettlebellsvingar bör finnas med i alla seriösa träningsprogram om du frågar mig) men de är just det, “redskap”.

En bra tränare väljer redskap baserat på sin egen bedömning av behov istället för hur bra tillverkaren har lyckats med sin marknadsföring.

3. Missar grunderna

Grunderna är tråkiga. Vem vill till exempel nöta knäböj eller marklyft när man kan göra cirkelträning med sexiga övningar som tagna ur en reklamfilm för något träningsmärke. Battlerope, lådhopp, sandsäckar, burpees, sprintar med fallskärm, eller min favorit knäböj på pilatesboll, ser mycket häftigare och roligare ut.

Faktum är att de flesta PT-kunder där ute skulle gynnas betydligt mer av att bara bli riktigt bra på grunderna. Att arbeta upp en kroppskontroll, rörlighet, styrka och stabilitet i djupa knäböj och marklyft, kunna köra utfall lika bra på båda benen, göra armhävningar utan att hänga som en hösäck med bålen och huvudet eller träna upp en stark och symmetrisk hållningsmuskulatur. Allt det här är väldigt grundläggande träning och för det mesta ser övningarna rätt tråkiga ut när man tränar det.

Vill du köra spänsthopp? Fine, men först ska du kunna köra knäböj med 150% av kroppsvikten på stången. Tunga frivändningar? Ja, om du får upp armbågarna så vikten inte landar på handlederna varje repetition och om du kan behålla en rak rygg när du går ner i knäböjen.

Först tränar man upp en stark struktur. Sedan tränar man för funktion. Sist har man förtjänat att träna för prestation.

4. Värderar hur bra ett träningspass är på hur trött kunden blev

“Min kund kunde knappt gå upp för trapporna när jag var klar med henne, hö hö hö.”Det fungerar lika bra åt andra hållet:“Asså min PT tog DÖD på mig sist vi körde, jag har inte kunnat sitta på en vecka!” Är det en PT:s jobb att göra en person trött? Vem som helst kan göra någon trött.

Vem som helst kan skriva ett program där du på tid får köra 1000 burpees följt av 1000 chins följt av 1000 meter utfallsgång. Blir du trött? Garanterat, om du inte är Rich Froning. Men har du blivit bättre? Har det tagit dig närmare ditt mål? Kanske, kanske inte. Trötthet är en bieffekt av träningen, inte ett mål i sig. En jämförelse skulle kunna vara att du värderar hur bra en bok är på hur mycket huvudvärk du får när du läser den.

Slutord

Jag ska låta er ta del av en liten hemlighet. Jag har gjort alla de här ovanstående misstagen själv. Risken är stor att jag till och från kommer göra dem igen. Jag har haft perioder i min träning då jag trodde att det var ett bevis på min yrkesskicklighet att ALLTID variera kundens träning. De fick aldrig göra samma övningar två pass i rad. Jag har stått där på barrikaderna och på fullaste allvar menat att alla ska sluta äta gluten och mejeriprodukter. Eller att ALLA borde köra tyngdlyftningens ryck och stöt.

Jag har till och med haft en väldigt kort period i min karriär som personlig tränare där jag på fullaste allvar trodde att “nu börjar jag ju kunna det här”. Jag hade jobbat ett par år på ett center med några av de bästa tränarna i företaget, gått ett par utbildningar, läst några böcker, samlat på mig några inspirationskällor att följa och tyckte jag var rätt bra på det jag gjorde. Men det gick snabbt över.

Det finns många personliga tränare där ute. Självklart är många av dem duktiga på det de gör och jag tror att det är väldigt få som inte VILL göra ett så bra jobb de kan eller bli så bra tränare som möjligt. Samtidigt är det ett yrke med en väldigt låg utbildningsnivå överlag och där mycket av informationen kommer från traditioner och en träningsvärld där det florerar mycket myter och “kompis-kunskap”.

Det bästa man kan göra för att bli bättre är att ha ett öppet sinne, att inte bara samla på sig information utan att också alltid ifrågasätta det man tror man vet. Det är vad jag tycker iallafall.

“Att vara medveten om att man är okunnig är ett stort steg mot kunskap.”  -Benjamin Disraeli

Text: Jakob Richloow

Jakob Richloow är redaktör och skribent på Muscles. Utöver det arbetar han som personlig tränare och föreläsare via sitt utbildningsföretag Stockholm Strength.

Annons