Motivation vs Självdisciplin

[Pim]

Efter att ha läst ett flertal inlägg, trådar och artiklar om motivation till träning, sluta röka etc. kan jag inte låta bli att reagera på sättet vi använder ordet "motivation" på när det kommer till dessa sammanhang. För min egen del så vet jag att jag garanterat kommer vara 110% Omotiverad att träna 75 min Bootcamp i morgon men jag kommer göra det ändå. Varför?

• - Tänkte du på "träningsnarkoman"? Glöm det, been there done that.

• - Jag har en sund syn på träning, motion, hälsa & allmänt välmående.

• - Jag VET att jag kommer må bättre efteråt. Träningen frigör endorfiner i kroppen som gör Mig både gladare och piggare trots att det förmodligen innebär 75 minuters helvete först.

• - Instruktörer & Coacher på seriösa gym & träningscenter är välutbildade i just motivering så varför oroa sig?

• - Jag har absolut INGENTING att förlora på att gå dit, göra mitt bästa och se vart det leder.

• - Jag har självdisciplin. Det låter säkert som konstiga tvångstankar och manier men jag har sett allt för många falla precis på mållinjen för att de "Inte har tid just idag", "Känner sig lite stel", "Har det så stressigt på jobbet just nu".

Så glöm allt vad det heter om att det alltid är kul att träna, att motivationen alltid kommer finnas där och att du aldrig kommer att missa ett eller två träningspass p.g.a. dåliga ursäkter. Det kommer du att göra. MEN då är det inte motivationen som saknas, det är din egen inställning till träningen. Tränar du för att du måste, för att du tycker det verkar bra eller för att du faktiskt verkligen vill?

Mitt personliga tips till alla er som saknar eller tror ni har tappat motivationen, fundera på varför Ni egentligen började eller tänkte börja. Ingen kan tvinga på dig motivation att träna, sluta röka, städa oftare, äta sundare o.s.v. DU måste vilja själv. Ta därför den viljan, ta med rätt utrustning (för vad det nu är du ska göra), infinn dig på korrekt plats. Låt sedan känslan, att faktiskt ha tagit sig så långt som du nu har kommit motivera dig till att ta ännu ett steg vidare, och så ett till, sedan ytterligare ett... Och som trolleri är du igång igen.
Om det tar en vecka, en månad, ett år eller ännu längre tid att nå det där målet som hela tiden funnits i bakhuvudet kan ingen svara på. Men det skadar aldrig att ta sig själv i kragen, tänka på hur idiotiskt alla ursäkter faktiskt låter och ge sig själv en svidande tanke om att det faktiskt bara är dålig självdisciplin som hindrar dig från att nå ditt mål eller delmål.
Det låter hårt, det är hårt men sådant är livet och vi lever med det varje dag.

Jag hoppas att denna tråden leder till att det för någon blir lite lättare att ta det där första steget, då har jag nått mitt mål. Reaktioner, positiva och negativa är bara en bonus
-

[madelaine]

Tycker det här var grymt bra skrivet! Helt korrekt, rätt!

Kanske jag är lyckligt lottad som faktiskt gillar att röra på mig. Att träna för mig är som att sova, äta, dricka mm,, det vi måste för att fungera.
Jag gillar att sova, äta, dricka och även att röra på mig.
Visst är det jobbigt, ibland jobbigare än andra gånger, men lyckokänslan som infinner sig är obeskrivlig.
Precis som du säger så handlar det om självdisciplin. Jag är ofta trött och hungrig efter jobbet, men jag tränar ändå. Med puls i öronen (mp3n) vaknar kroppen till liv som genom ett under.
Det går liksom inte att skylla på nån annan varför man avstår.

[Salming]

Håller med om att det är bra skrivet!

Självdisciplin viktigast
Men enligt min åsikt är självdisciplinen viktigare än motivationen. Utan tillräcklig självdisciplin når du aldrig ditt mål (motivationen). Du behöver bägge delarna, men
har man bra självdisciplin är tränining inga problem. Det finns ingen idrottare i världen som älskar alla träningspassen, som Pim sa man måste bita i det sura äpplet och se det positiva.

Träning är psykologi
Det svåraste är nog inte att utföra träningen utan den psykologiska biten. "åhh nej nu spöregnar det och jag som skulle ut och springa" eller uppskutning "ähh det hinner jag sen".
Sådana tankar får man omedvetet eller medvetet. Dagen efter känner man ånger. Idrotts stjänor t.ex. tränar lika mycket mental träning som fysisk träning och det är inte lite.
Det tar tid att lära sig något nytt, man lär sig inte allt på en gång. Du kan träna din lillhjärna att ha en positivare inställning så träningen blir behaglig om den inte redan var det.

tänk på att träning ger färdighet

[muskelguru]

Grymt skrivit! Mycket bra reflektioner om motivation och självdisciplin som är verklighetsförankrade och något som alla möter på någon gång, oavsett om det gäller bättre träning, gå ner i vikt etc.

[Pes]

Andra gången jag läser igenom det och jag måste verkligen säga att det är väldigt bra skrivet. Medans jag läser det så reflekterar jag väldigt mycket över varför jag tränar.
Varför jag tränar? är enkelt, det gör jag för att jag tycker det är väldigt roligt.
Men sedan så började jag fundera över varför jag äter som jag gör? JA.. inte äter jag så mycket till frukost varje morgon för att jag tycker det är kul att må illa fram till klockan 9.00. Har inte heller käkat så oändligt mycket bananer/ägg/fiber gröt mm. för jag tycker det är kul att vara halft dålig i magen i ett antal månader.
Det har inget att göra med motivationen heller precis som du säger. Man gör det ju helt enkelt för att det ska bli roligare efter träning, och då tänker jag inte på gaserna osv.

- Jag VET att jag kommer må bättre efteråt. Träningen frigör endorfiner i kroppen som gör Mig både gladare och piggare trots att det förmodligen innebär 75 minuters helvete först.

[Leffe]

Jag fattar inte varför jag var så dum i huvudet att jag fördärvade mig själv, är i "återställningsfasen" just nu


När jag var nästan 20 så var jag normalbygd, kanske lite småtung men 192cm och ca 95-97kg, jobbade och slet i skogen som skogshuggare, men sen fick jag en skada i knäet och jag var sjukskriven i 6månader, jobbet försvann och jag satt sen på röven och gjorde inte mycket. Tog nästan 10 år för mig att inse att inte nått blir bättre av att inte göra nått åt det.

Sist jag vägde mig innan jag började träna var för ett år sen och då var jag på 125kg (lite rädd för vågen var man) och då hade jag ett rätt aktivt arbete. Men sen fick jag ett arbete där man sitter på kontor och knappar på en dator hela dagarna.
Jag vet att för 1.5 månader sen var jag _tyngre_ än 125 men i vart fall så utgår jag från den vikten.
Just nu är jag nere på 116kg och tränar 3x60 minuter på gym i veckan samt är ute och går 3 dagarna i veckan. 20-30 minuter på morgon och kväll, så fort jag kan.
Sen håller jag noga koll på vad jag äter så det inte blir för mycket och skulle man bli sugen på nått så är det morötter eller gurka som funkar fint.


Hade jag vetat att det var så "enkelt" att tappa vikt så hade jag gjort det för länge sedan, enda jag har problem med just nu är att hitta en tränings polare som är något regelbunden för de som jag tränar med just nu har inte så mycket disciplin.
Jag blir jävligt taggad i vart fall av mig själv, att komma igång när man ser resultat.
Sen är jag rätt envis när jag sätter den sidan till, jag fullföljer saker när jag väl gör nått.


Som de säger, är huvudet dumt får kroppen lida.

[Zaladen]

Finns många gånger då jag känner mig omotiverad till att gå till gymmet, men gör det ändå eftersom jag vet att det är bra för mig och att det leder till något positivt i slutändan. Man kan inte få det man vill utan slit så är det bara och det måste man kunna acceptera. Att va på gymmet och träna är i sig inte direkt roligt på nåt sätt, men det ger mig ändå en väldigt härlig kick, att känna att man gradvis utvecklas är det som gör det roligt när man väl är där, sen att det kan kännas lite tradigt att efter en lång skoldag direkt dra till gymmet när man känner sig så pass slutkörd är ju en sak, men när man väl orkat ta sig dit så är det bara att köra på, och jag tror det är just det är steget många har problem med.